Mitt förra inlägg återspeglade en mild variant av hybris. Under natten till tisdag tog jag denna hybris till en ny nivå.
Allt inleddes med att jag – lite förstrött- tänkte på Kris Kristofferson, som jag ska se på Cirkus i september. Plötsligt fick jag s.k. FEELING och kände att jag borde intervjua honom för bloggen i samband med konserten. Det skulle inte bara vara ett oöverträffat genidrag, tänkte jag. Det skulle också vara smått otroligt att träffa Kris Kristofferson. Vilket samtal vi skulle ha! Vi skulle avhandla hans musikkarriär, hans litterära ambitioner i ungdomen, hans minnen från Nashville på 60-talet, hans tankar om att stå på scen på ålderns höst, hans intryck av dagens country- och folkscen, hans åsikter om dagens politiska klimat i USA, hans känslor efter Merle Haggards bortgång, hans tankar om skådespelarkarriären och hur den kan ha berikat honom som artist. Kanske skulle vi även diskutera hans skägg. Om jag hade tur skulle han i stundens ingivelse ta upp sin gitarr och sjunga To Beat The Devil, bara för mig. Kanske skulle han senare nämna vårt samtal från scenen på Cirkus.
Någonstans där kände jag dock att tankarna skenade iväg och blev orimliga, men det kändes däremot helt rimligt att jag skulle få intervjua Kris. Jag bestämde mig för att omsätta mina högtflygande planer i praktiken. Med hög svansföring skrev jag en intervjuförfrågan till Kris Kristoffersons presskvinna.
Ett dygn senare fick jag ett svarsmail, som jag öppnade febrigt. Framför mig såg jag följande svar: ”He’s not doing interviews but thanks for thinking of him”.
Så mycket för hög svansföring.
... Och så vidare 