Nota bene: en suddig konsertbild är också en konsertbild.
Recension: Tomas Andersson Wij spelar med Timbuktu
Vasateatern, Stockholm (25/8 2016)
Jason Diakité är inte bara en hiphopgigant med en fantastisk karriär ryggen. Han är också en av Sveriges skarpaste och mest vältaliga artister. Därför är han som klippt och skuren för det musikackompanjerade samtalet med Tomas Andersson Wij på Vasateatern (andra säsongen av ”Tomas Andersson Wij spelar med”). Formatet bäddar för avskalade låtar och ett förtroligt samtal… eller ja, så förtroligt som ett samtal kan bli inför några hundra åskådare. Jason antydde själv lite skämtsamt att han inte kunde svara på vissa intima frågor inför publik, och visst finns det en gräns för hur förtrolig man kan bli inför en fullsatt teater. Kanske var det också därför svaren ibland blev svävande när samtalet gled in på kärlek och politiska sakfrågor.
Samtidigt blev Timbuktu också djupt personlig när han beskrev sitt livs mörkaste stunder. Samtalet må alltså ha spretat betänkligt, men det kändes alltid avslappnat och aldrig tillgjort. Med sin ordrikedom visade sig Timbuktu vara ett särskilt tacksamt intervjuobjekt – till exempel beskrev han hur många politiker ”mals ner till byråkratiskt damm som strös utanför Rosenbad”. Det går givetvis inte att värja sig mot sådana formuleringar.
Bara samtalet i sig var alltså oemotståndligt, men kvällen handlade främst om musiken. Huvudpersonen själv backades upp av Tomas Andersson Wij på gitarr och sång. Den avskalade sättningen bestod också av Magnus Tingsek på gitarr och Måns Mernsten på keyboard, två briljanta musiker från Timbuktus lika briljanta band Damn!. Tillsammans lyckades de skapa en påtaglig nerv och ett ledigt sväng, som kröntes med Timbuktus enorma scennärvaro och pondus (eller hans ”amerikanska presidentkarisma”, som TAW kallade det).
Den nedtonade sättningen och samtalet mellan låtarna gav nya nyanser åt ömheten i ”Strö lite socker” och den sociala uppgivenheten i ”Malmö”. Det bagatellartade mörkret i ”The botten is nådd” fick betydligt mer svärta av inblickarna i Jasons egen absoluta botten i livet, som präglades av tragedier och panikattacker. Refrängen framstod helt plötsligt som ett försiktigt hopp om ett gospelartat ljus i tunneln (”Kändes för jävligt illa, men de börjar bli lite bättre nu min vän // Om jag tappar fästet och trillar ned ska jag klättra upp igen”).
Setet innehöll också ett par TAW-alster. En av kvällens höjdpunkter var ”Bläckfisken”, som fick en ödesmättad spoken word-inledning av Timbuktu. Tomas Andersson Wij bjöd också på den oemotståndliga och avskalade kärleksbetraktelsen ”Stjärnorna”, en raritet från 2010 års ”Spår” som spelas alltför sällan.
Dryga 90 minuters samtal och musik var allt som behövdes för att förgylla denna sensommarkväll. Jag gick ut från Vasateatern med en känsla av att Jason Diakité är en av våra viktigaste artister.
För övrigt berättade han från scenen att han nyligen gått ett år utan att skriva en enda låt. Jag hoppas att den omåttligt begåvade skåningen inte gör detta en vana.
Bäst: ”The botten is nådd”, ”Bläckfisken”, ”Malmö”.
Sämst: Att kvällen tog slut.
... Och så vidare 